Amanda Ooms: ”Suzanne Osten var min skola”

Amanda Ooms har varit nere på botten och vänt. Vi träffar henne i Berlin där hon berättar om skapandet, tiden på behandlingshem och det viktiga brevet från Bruno K. Öijer.

Berlin har lamslagits av en tåg- och busstrejk som pågått i dagarna två. Amanda Ooms kommer in på Samer Café på Gleimstrasse i Prenzlauer Berg iförd solbrillor, svarta kläder och med en stor svart bag över axeln.

– Förlåt att jag är sen! Jag brukar aldrig vara det! 

Hon har redan skickat flera sms från sin långsamma färd norrut. Att vara sen är inte hennes grej.

När mannen bakom disken får syn på den nya gästen skiner han upp och hon får en varm kram. Det här var hennes stamfik under ett och ett halvt år då hon bodde i kvarteren.

– Samer och jag har haft många bra samtal då jag kom förbi efter mina morgonpromenader med min vän Marias hundar, säger hon.

Det var här i Berlin hon började skapa konst igen efter några tuffa år, hon fick tillgång till en ateljé, började samla material och sätta ihop collage. Efter en nödvändig höftoperation förra året kan hon nu röra sig fritt igen, utan käpp. Vi beger oss ut. Hon styr raskt kosan mot en stolpe vid trottoaren och börjar riva loss färgglada bitar från uppklistrade affischer. Bitarna hon väljer går i magenta, grönt och turkos.

Vad letar du efter?

– Jag går igång på de starka färgerna här, kolla, de här blir bra, det kommer synas i collagen sen, att affischerna är härifrån, affischerna i Sverige går mer i dova, pastelliga toner, säger hon. 

Utanför en port har någon ställt ut Charles Dickens-volymer: Hårda tider och David Copperfield. Den som vill får ta. Hon tar upp en bok och bläddrar efter bilder.

Allt material hon gillar hamnar i väskan för transport till ateljén. De senaste åren har hon arbetat fokuserat med konsten och säljer sina bilder via egna hemsidan. 

Bland annat har hon skapat ett skivomslag åt Blixa Bargeld, sångaren i Einstürzende Neubauten, hennes vän och tidigare partner. Hon jobbar helt analogt och i collagen varvas reklam för lök, med bilder av Pompeji, madonnor och ljus, påskö-figurer, träd, städer, kyrkogårdar, kroppar, skyddsänglar och fåglar.

– Kolteckningarna med fågelmotiv säljer, fåglarna är mina matpengar. Rovfåglarna! Skarven! Men mina kyrkogårdar är mer svårsålda, säger hon.

Berlin är en bas och Stockholm en annan och hon har numera sin ateljé i Vasastan. När jag några veckor tidigare är på besök där tronar en stor hög med gamla Vi-tidningar på golvet, dem har hon ärvt efter sin mormor. Här sätter hon samman sina bilder, bit för bit, lyssnar på P 1 och reflekterar över sig själv och sin plats i världen.

– Mina bilder är som rebusar från själen. Ibland blir det som ett sammelsurium, fast jag ger mig inte förrän det blir vackert. Jag vill att mina collage ska kännas som ikoner, säger hon.

När hon talar om konsten och visar upp det hon gjort omfamnar hon tavlorna som vore de barn – klappar och smeker dem, vilket de klarar eftersom de är ordentligt lackade. Jag ser titlar som Waiting for directions, Don’t forget to dance och Always look for beauty. Hon är helt självlärd och har inte gått några konstskolor. 

Aha, du är autodidakt, alltså?

– Ja, och jag tycker det är ett väldigt fint och värdigt ord! Jag älskar det, det låter som att man är en total kunglighet. Jag brukar poängtera det när jag undervisar om konst i skolor, säger hon. 

Men har du en gallerist som håller koll på proveniensen åt dig?

– Nej men jag vill ha en gallerist! Jag har uppvaktat konstvärlden flera gånger men det är en smal springa med dörrvakter in till deras värld. Responsen är ofta: ”Gud vad vackert, det här kan nog bli något”. Så jag fortsätter arbeta, övertygad om att tiden är på min sida. Nu har jag ändå hållit på i tjugo år med att ställa ut och göra illustrationer och att sälja min konst. Det går ju bra det med. Fast jag längtar efter det där erkännandet och önskar tillhörighet, för jag känner mig utanför, säger hon.

Fast alla konstnärer jag har träffat känner sig utanför, oavsett om de är utanför eller inte.

– Va, gör de? säger hon.

Vid ett annat tillfälle i Stockholm ser jag henne måla live på en manifestation om kvinnovåld. Amanda Ooms har läst in kvinnors berättelser som ett soundtrack till föreställningen. På scenen tecknar hon i kol samtidigt som hon ger röst åt de slagna kvinnornas vittnesmål. Hon är väldigt fysisk, arbetar med hela kroppen, slår knytnäven mot pappret doppad i koldamm. När teckningarna är klara ger hon dem till en ung flicka på scen som gestaltar barnet som bevittnar våldet. Action painting, performance.

Amanda Ooms egna barn – Mischa och Tula – har nyligen fyllt arton år och går på gymnasiet. Under många år var omsorgen om dem hela Amandas fokus.

– För mig är barnen lika viktiga som konsten men det var svårt att ställa om antalet timmar per dygn för att hinna med allt. Jag känner många konstnärer som får en svacka när de fått barn. Förutom de stenrika som har råd med barnflickor förstås, säger hon.

Hon har tidigare berättat om hur hennes egen mammas självmord, när Amanda var 14 år, påverkat hennes uppväxt. Men att det även gav henne en känsla av befrielse, för att hon inte behövde oroa sig för sin mamma mer. 

Efter att Amanda själv fått barn hände saker med hennes kropp. Småbarnsåren var en utmaning, relationen till pappan snårig. Under några år kunde hon inte tacka ja till filmjobb. Hon skilde sig och blev ensamstående mitt ute i Värmlandsskogarna.

– Även om IVF är en gåva, är det trots allt en kemisk invasion. Jag fick problem med sköldkörteln, rasade i vikt, fick diagnosen utmattningssyndrom och slutligen fastställdes det egentliga problemet hypertyreos. Detta innebär att kroppen går på högvarv eller kör på motorvägen på treans växel. Min hårbotten började dofta ammoniak, vilket min mammas hårbotten också gjorde. Just detta övertygade mig att inte ge upp min kamp till rätt vård.

Din mammas hårbotten?

– Ja, det var fysiskt, jag hade fel kemi. Autoimmuna åkommor är ärftliga. Jag bar även på ett obearbetat trauma som hade med mammas död att göra: en sorgebearbetning som jag inte fått hjälp med. Jag kände en enorm skam över att svaja då mina barn var i samma ålder som jag var när jag blev övergiven.

Men vad hände? Du rasade ihop?

– Nej, snarare var det en lång process. Jag försörjde mig och barnen genom biroller i tv-serier. Gjorde radioprogram och arbetade som coach i näringslivet och i riksdagen. Men när covid bröt ut förlorade jag alla mina jobb på en vecka. Jag kände total stress ekonomiskt. Jag hamnade i ett totalt mörker. Jag och Joakim (Thåström) var dessutom skilda åt under dessa helvetesår. Så katastrof var grundkänslan, säger hon. 

Min vän Bruno K. Öijer skrev: ’Men Amanda, ett sammanbrott är ju bara vackert.’ 

Läkarnas lösning för kollaps och sömnbrist var att ge Amanda benzopreparat. Kroppen gav till slut vika och Amanda fick kapitulera.

– En nära vän tog reda på vilket som var det tuffaste behandlingshemmet i hela Sverige. Jag visste att jag inte fick hamna hos några som jag kan snacka omkull, för jag är lurig, säger hon.

Med en tandborste och trosor i en träningsväska klev hon på tåget till Svanö vid Ångermanälven. Där ligger Korpberget, ett behandlingshem som bygger på 12-stegsprogrammet som enligt Amanda ”borde vara en del av grundskolan”. Här delar man rum och möter sig själv, ett stenhårt program pågår från sju på morgonen till närmare midnatt. 

– Det var inget vilohem, det ska ingen tro! Snarare en storstädning av livet.

Varje torsdag var kiosken öppen i 40 minuter. Alla rusade dit efter cigaretter och godis. Amanda köpte frimärken och snus. 

– Eftersom jag ännu inte hade lärt mig sova utan tabletter skrev jag brev på nätterna. Jag skickade minst sextio stycken och fick fyra svar. Ett av svaren som jag behåller i hjärtat, var från min vän Bruno K. Öijer som skrev: ”Men Amanda, ett sammanbrott är ju bara vackert.” Och de orden har jag hållit fast vid. 

Men sextio brev och fyra svar? Hur kändes det?

– Det gjorde ont.

Men några fanns där för dig?

– Ja, inte många, men några få väldigt bra. 

Eftersom du har tagit hand om dig själv hela livet – kan du då slå bakut när någon vill ta hand om dig? Vill du vara den som är stark?

– Det är svårt att svara på frågan om jag är stark eller inte. Jag har helt klart gått ned i spagat för andra människor i hela mitt liv. Men jag har även fått många skyddsänglar skickade till mig.

En tid efter behandlingen på Korpberget flyttade Amanda Ooms till Berlin. Hon behövde få distans till livet i Sverige. Barnen bodde hos sin pappa och gick sista året på högstadiet på svenska skolan i Paris. Amanda flyttade in hos vännen, regissören Maria von Heland, och hennes familj i Prenzlauer Berg. Det var där Amanda började arbeta med collagen, och där stannade hon i ett och ett halvt år. Varje månad pendlade hon med tåg till Paris. Hon lånade sin vän, den amerikanska fotografen Nan Goldins lägenhet, för att kunna vara med barnen minst en vecka varje månad.

Amanda kommer att skriva sina memoarer när hennes barn är vuxna på riktigt och då lär vi få mycket att snacka om: tjejen som växte upp i hippiekollektivet Moder Jord har många berättelser i sig. 

När Olof Palme blev skjuten 1986 hade han precis sett Suzanne Ostens Bröderna Mozart i vilken Amanda Ooms spelade en roll. Då var hon 22 år, med en inte helt uttalad ambition att bli just skådespelerska. Men det ena ledde till det andra. Det som började i biljettkassan på Suzanne Ostens Unga Klara slutade på scen.

– Suzanne Osten var min skola! Efter jobbet i biljettkassan fick jag bli sufflös. Att jobba nära skådespelarnas hjärnor och närstudera dem gav verkligen kunskap. Efter några år släpptes jag upp på scenen, säger hon.

Jag läxade upp vakterna och sa att jag ville veta namnet på deras mammor eftersom de saknade uppfostran.

Man kan lugnt säga att Amanda Ooms var en fixstjärna för oss 60-talister som gillade punk, film, teater, och som inombords hoppades att kulturmännens blickar skulle spilla över lite på oss. En kväll sent 80-tal fick jag hänga med hennes gäng på Café Opera vilket jag förstås minns och berättar om nu 40 år senare.

– Café Opera! Lustigt att du nämner det för jag blev till min förvåning utslängd därifrån för några år sedan. Jag hade gått dit ensam för att se ett uppträdande. Efter showen drog discot igång, jag fick feeling och dansade. Vakterna läste av mig som berusad. De kom fram och bad mig lämna lokalen. Jag hade aldrig blivit utslängd förut och blev vansinnigt arg, eftersom jag var nykter. De tog tag i mina armar och föste ut mig. Jag var ju här som ung och då gjorde jag verkligen saker som ni skulle kunnat ha kastat ut mig för. Men nu? Det här är fan i mig åldersrasism. Får inte en lite äldre kvinna dansa ensam? Jag läxade upp vakterna och sa att jag ville veta namnet på deras mammor eftersom de saknade uppfostran, säger hon.

I en av sina böcker, Tåla mod, skriver hon att hon ser det som sin uppgift att sätta igång dansen på ett dansgolv och att ensamdans är en ”politisk handling”.

Hon var bedårande (as-snygg!) som ung men det gick inte alltid hem i alla läger. ”Du är för söt och för snabb för mig”, sa filmskaparen Jan Troell när Amanda Ooms, efter att ha sett Il Capitano, cyklade några kilometer till Smygehamn för att berätta för honom om sina skådespelardrömmar. Många år senare gav han henne i alla fall huvudrollen i Guldbaggevinnande filmen Så vit som en snö, i vilken hon gestaltade Sveriges första kvinnliga flygare Elsa Andersson. 

I många år bodde hon utomlands: i Amsterdam, Berlin, London och Brighton. Ständigt på resa under filminspelningar både i Europa och USA. 

Inte förrän hon fick barnen flyttade hon till Sverige och då hade hon ett flackande liv bakom sig. Under sin långa karriär har hon arbetat mycket: IMDB listar henne i 62 filmer och serier. Hon har skrivit två romaner, och ställt ut sin konst i England, Tyskland och här i Sverige.

Men hur går det med skådespelandet nu?

– Jag tänker att jag är i en Greta Garbo-period. Jag går runt ensam med mörka solbrillor. Det som erbjuds mig intresserar mig inte.

Varför inte, dåliga manus?

– Ja, det tycker jag. Jag vill inte spela gangsteränkor och elaka styvmödrar fler gånger. Polisbaserade tv-serier är inte direkt en gåva åt folket. Det är så sjukt hur det går till i branschen nu. Jag tillhör den gamla sorten då processen för att hitta rätt skådespelare var något personligt. För att få en roll i dessa dagar är det self-tape som gäller; man ska spela in sig själv. De gör en urgallring av dessa self-tapes och inte förrän några få valts ut får man träffa regissören och kan få en känsla av vad de letar efter. Inte förrän man fått rollen får man läsa ett manus i de flesta fall. Vad är det? Hela min metod i skådespeleri handlar om att lyssna på den andra och reagera. 

När Amanda Ooms var 16 år träffade hon musikern Joakim Thåström. Hon gick då på en folkhögskola i Halland.

– Jag såg en konsert med ett band som hette Cosmic Cowboys på ett litet ställe, Pärlan utanför Halmstad, och upptäckte en gänglig intensiv man på scenen. Den första kyssen skedde där samma natt. 

Amanda Ooms och Joakim Thåström lever tillsammans periodvis och jämte hennes barn är det bara han som har en egen ringsignal på mobilen. Men ett flertal uppbrott och återföreningar har inträffat på vägen och båda har barn med andra. Jag lyckas hitta en Flashbacktråd i vilken man diskuterar deras relationsstatus genom att tolka texter i olika Thåström-låtar. 

– Vi vill vara bästa vänner och älskare, varandras kreativa vittnen. Vi är ju självständiga personligheter med behov av space så vi kan inte vara tillsammans hela tiden. Det är ingen av oss som orkar det. Vi träffas för att fira att vi lever. Och fira att vi inte är ensamma. Det är väl underbart. Vi är ganska självcentrerade båda två. Ja, du vet. Vi håller på. Sådana är vi. Så ser vår kärlek ut. Det är fint, säger hon.

Otaliga är de fotografer, författare, filmare och musiker som blivit kära i henne, inspirerats av henne, velat samarbeta och vara i hennes närhet. En musa alltså. Och det gäller inte bara män. Amanda Ooms har till exempel en given plats i fotografen Nan Goldins konst. Bland annat i hennes kända verk The ballad of sexual dependency. 

Du är en musa, hur förhåller du dig till det?

– Man kan också kalla det för ett redskap eller ett bollplank. Alla begåvade personer behöver ett bollplank. Att vara skådespelare är faktiskt en form av att vara ett redskap. Man underkastar sig och gestaltar någon annans vision, använder all sin förmåga, expertis och erfarenhet för att uttrycka det som regissören och konstnären vill.

Men din egen konst då?

– Den gör jag i min ensamhet. Det är två separata delar, en som jobbar för mitt eget arbete och en som jobbar för andra. Men jag har insett att det inte går att växla mellan rollerna på en och samma dag. Jag går och lägger mig med vetskapen om vilken av rollerna jag ska ha följande dag. Och då lämnar jag den andra hästen hemma, kan man säga.

Men vem är din musa?

– Det är ju Joakim, förstås.

Hur tänker du på din mamma och hennes död i dag? Är det ljust eller mörkt?

– Jag vet inte, men jag ser henne när jag tittar på mina fötter, på mina händer, dem har jag fått av henne. Och humorn!

Ser du dig själv i dina barn? Är de lika dig?

– Mina barn är väldigt olika varandra. Jag tackar alla gudar att jag fick dem. De har varandra som vittne i allt de erfarit. Jag är lycklig över att de är så fina och starka och känsliga och inte lata och att de bryr sig om andra människor. Bästa regeln som förälder: Bara barn får kärlek och mat varje dag, så växer de av sig själva.

De senaste åren har Amanda Ooms både bytt umgängeskrets och dragit ned på tempot. Hon tänder ljus i kyrkor, lägger tarotkort och ber till högre makter. Benhårt tror hon att allt kommer till henne om hon önskar sig det med tålamod. Att man ska önska sig saker högt. ”Säg det högt så blir det sant” heter ett manus hon skriver på nu. Barnen mår bra och går på gymnasiet i Karlstad och hon åker dit och lagar mat en gång i månaden och fryser in i portionslådor.

Du är en matmamma, det sa även Jan Troell, men vad säger barnen?

– De vill absolut inte att jag gör mackor åt dem när de ska åka tåg längre.

Mackor till tåg?

– Ja, tåget kan ju stanna! Det kan hända saker, man måste vara förberedd för allt, säger hon.

Har du några råd till ditt 20-åriga jag?

– Inga råd! Jag hade inte lyssnat ändå. Jag ångrar ingenting. Vissa smällar har jag åkt på igen, antagligen för att jag är så jävla envis. Jag kan inte acceptera att saker inte går. Jag antar att jag kommer få själsliga blåtiror tills jag dör.

Tillbaka i Berlin där Amanda nu har väskan full med material. Fotografen Åsa Sjöström har tagit sina bilder i tunneln mellan gamla öst och väst. Berlin-vännen Maria von Heland, med sina två okopplade hundar, möter upp på den ruffiga puben Kohlenquelle. Maria säger om Amanda att hon är en livskonstnär som fötts med ”gold dust på skuldran”.

– Allt hon tar i blir vackert, hon är ingen feg, blek skönhet, hon är ärlig! Inte så skandinavisk och inte så strategisk. Det är alltid ett drama med Amanda, hon är en passionerad själ, säger hon.

Amanda säger att hon känner sig som när hon var ung igen.

– Allt är möjligt, tankarna fyller mig. Det krävs både kraft och precision för att göra något storartat. Det måste kosta på och man måste tro att man är något om det ska bli något magiskt, säger hon.

Så var är du om 20 år? 

– Förmodligen här i Berlin. Stockholm är för dyrt och staden i sig ger för lite för pengarna, plus att det är alldeles för få berättelser där, säger hon.

Och jag tänker att det finns gott om affischer att riva av här i Berlin. Kanske är affischerna i Stockholm lite för beige, och det går nog inte att bo i en stad där man riskerar att bli utslängd om man dansar ensam. 

Läs mer:

Den icke-demoniska Suzanne Osten

De bortglömda bilderna på Thåström

Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl: ”Det är konstigt att vissa är ihop med någon som de inte skrattar med”