Allt ont ska väck. Nollvisionerna ska stoppa dödsfall i trafiken, självmord, våld mot kvinnor och skador orsakade av vildsvin. Vi strävar efter det perfekta samhället, men hur långt kommer vi?

Ett tiotal personer sitter runt ett bord på dåvarande Vägverket i Borlänge. Det är våren 1995 och det behövs en ny strategi för trafiksäkerhet. ”Säker trafik?”. ”Nollösning?”. Här behövs en slagkraftig formulering. ”Nollvision?”.

Knappt två år senare har begreppet klubbats till lag av riksdagen, en häpnadsväckande kort tid i Myndighetssverige. Policyn finns än i dag och är central i TrafikverketsVägverket lades ned 2010 då verksamheten togs över av Trafikverket. arbete. Nollvisionens utgångspunkt är ”det etiska ställningstagandet att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken”. Eller på enklare svenska: dödsfall är oacceptabla och man kan förhindra dem.

Det kan låta självklart. Det är väl ingen som vill att någon ska dö i trafiken? Ingen som vill se sin vän, bror, syster eller förälder gå bort i förtid?

Samtidigt kan det framstå som verklighetsfrånvänt: Det är väl klart att folk kommer dö på vägarna? Om man på 1990-talet slog ihop de som somnat bakom ratten, druckit, kört för fort och haft otur blev det uppemot 600 dödsoffer per år i trafiken.