Biblioteksakuten: ”Oerhört irriterande!”

Sara:

Är det vanligt att de som lånar böcker i Degerfors rättar texten i boken? Jag lånar mina böcker på Stadsbiblioteket i Uppsala. Det är inte i varje bok, och kanske inte i varannan, men i många böcker är det markeringar, rättningar, frågetecken och ditskrivna kommentarer om språket. Oerhört irriterande! Visst kan det vara fel i böcker ibland, men det stör ännu mer om någon rättat och skrivit egen text. Är det något typiskt för universitetsstaden Uppsala eller är det så överallt? 

Hej Sara!
Vi sitter nästan som förstummade här! Rättstavarna tror sig kanske göra goda gärningar men det är, faktiskt, klotter. Språkkorrigeringar i form av klotter har vi aldrig råkat ut för här i Degerfors. Vill inte säga att det är typiskt för Uppsala, om detta har vi ingen aning, men att det är något som verkar förekomma i Uppsala och inte här kan vi mer säkert säga. Det ska sägas att nu begränsar vi oss enbart till just språk­korrigeringsklotter, se nedan för beskrivningar av andra ”brott”.

Vill man se det från den positiva sidan så är det väl att alla läsare som sitter med en penna beredd i handen är aktiva och engagerade läsare! Men vad någon tjänar på det är mer oklart. Boken med de skavande stavfelen finns förmodligen tryckt i hur många exemplar som helst. Vad som då främst händer är att en annan låntagare får en nedklottrad bok med sig hem. Detta väcker garanterat mer ilska än stavfelet i sig, och då kan ju behovet av att få agera språkpolis te sig en aning … egoistiskt. 

Vi kan däremot få tillbaka böcker där människor har glömt sina fulltecknade post-it-lappar. I vissa fall har låntagarna gjort sina anteckningar, med blyerts, direkt i boken. Detta gäller främst fakta- och kursböcker, men när jag (Robin) satt i disken häromveckan tog jag emot en skönlitterär bok som var rikligt utsmyckad med blyerts­anteckningar. Dessvärre minns jag inte vilken. Fick för mig att det var en Stig Dagerman men jag har, fruktlöst, gått igenom alla våra Dagermans inför det här svaret. Hade jag hittat skulle jag ha bifogat en bild. För hur irriterande klotter än kan vara är det, samtidigt, ett fysiskt bevis på kommunikationen mellan text och läsare. Något som bevaras till eftervärlden. Ja, tills boken går på gallring då. Men det är en annan historia …

Robin och Harriet

Jennie:

Hej Robin! Vad har du blivit mest förvånad över sedan du började ditt arbete som bibliotekarie?

Hej Jennie!
Det är bra att vara rustad för att yrket är oerhört socialt. Det är lätt att tro att biblioteksarbetet innebär att strosa omkring i litteraturens högborg, att få ”mysa bland hyllorna” hela dagarna, men det är mer ett socialt än ett drömmande yrke. Kopierings­ärenden plus att hjälpa människor med vardagens teknik känns som 50–70 procent av mitt jobb många dagar. Var gränserna går gällande vad man ska hjälpa till med kan också kännas flytande ibland. Det har hänt att besökare vill att jag i stort sett ska skriva deras cv:n, vilket jag inte gör. Likaså bokar jag inte människors flygbiljetter eller hjälper till att betala deras räkningar. 

Robin