När kommer filmskapare tröttna på köket?

Länge var köket osynligt i konsten. Sedan blev den centrum i allt från sitcoms till hetsiga restaurangdramer som nya The Bear. Vilken blir framtidens huvudscen? Badrummet eller mobilen?

Mamman skalar potatis. Hon handlar, diskar, bankar schnitzel till sin tonårsson. Nästa dag gör hon samma sak. Nästan ingenting händer under filmens tre och en halv timmar– och ändå har Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) upprepade gånger utsetts till världens bästa film.

Spoiler för den som inte tagit sig genom 210 minuter hypnotisk belgisk 1970-talsstiltje (alltså de flesta) – Jeanne är prostituerad för att kunna försörja sig och sin son. Torskarnas tas emot hemma mellan hushållssysslorna. Förklädet på, förklädet av. Men det är inte i sovrummet dramat utspelar sig – det pågår i köket, i de omsorgsfullt malande rutinerna, kastrullskurandet. Där, i vardagens tystnad och monotoni, börjar sprickorna långsamt träda fram. Det är i enformighetens dans som något rämnar.

I år fyller Chantal Akermans banbrytande kultklassiker – och ett av filmhistoriens mest ikoniska köksspel – ett halvsekel.

För att upprätthålla grundläggande livsfunktioner behöver kroppen runt 1200 kalorier, alltså för att andning och blodflöde ska funka när du ligger blickstilla som klubbad säl. Och det är i köket som vi så att säga, begår det dagliga livsuppehållande arbetet. Det finns ett fint ord för det på engelska: sustenance. Vid första anblick är hemmets kokvrå kanske inte en självskriven estrad för stor dramatik men det är i köket som det akuta och livsviktiga möter den triviala trallen av, disk, potatisskal och paneringskladd med äggvita som separerats från äggula. Här samlas också familjer för att äta, umgås, gräla,det ären naturlig smältdegel för både närhet och konflikt. Man talar om Norénjul, men borde man inte oftare tala om ett Norénkök? Ni vet, Natten är dagens mor – råttorna som kippar efter andan i familjens hotellkök. Köket är hemmets hjärta, som det heter i Agnes Lidbecks pjäs.

Matlagning och måltider har förstås alltid haft en viktig symbolisk och dramatisk roll. I myten om Agamemnon börjar katastrofen med en måltid. Redan de gamla grekerna osv. Hos Shakespeare finns en rad klassiska banketter, kanske är den mest oförglömliga när Titus Andronicus ”leker kock” och mal ner sin dotters våldtäktsmän till smulor som serveras våldtäktsmännens mamma i en paj. Sen, ja, kannibalism.

Att ge köket scenrum är att synliggöra arbete som traditionellt sett varit underbetalt, obetalt eller helt osynligt.

Men själva köket, där maten faktiskt lagas, var länge osynligt i konsten. Härden där kannibalpajer och annat de facto degades var ett rum för kvinnor och slavar, ett dolt rum som länge inte alls skildrades i fiktionen, den brydde sig bara om de offentliga rummen. Det är först med 1800-talets realism som det börjar dyka upp köksskildringar. En av de allra tidigaste och mest kända pjäserna där köket spelar en central roll är August Strindbergs Fröken Julie där köket blir en plats som blottlägger herrgårdens hierarkier. 

För i det borgerliga hemmet fungerar köket som ett slags kuliss. Att ge det scenrum är att synliggöra arbete som traditionellt sett varit underbetalt, obetalt eller helt osynligt – och nästan alltid utfört av kvinnor.  I Jeanne Dielman är köket inte längre bakgrund, utan huvudscen. Det är inte bara en kvinna som skildras i ett kök – det är en kvinna som skildrar köket. Regissören Chantal Akerman sa i en intervju att hon ville göra Jeanne Dielman för att hon var trött på att alla kvinnor som skildrades på film var fantasier. Mödrar eller horor, ungefär. Skribenten Yannic Moeken noterar i matmagasinet Famous for my dinner parties hur Jeanne bokstavligen är både mor och hora. Män vill traditionellt ha modern hemma och titta på horan på vita duken, skriver Moeken. Genom att zooma in på hushållsarbetet har förväntningen omkullkastas: istället för att se sex på duken, ser vi Jeanne skala potatis, medan sexet sker utanför bild. Hos Akerman är köket ett slagfält. Ännu tydligare blir det med tanke på att regissören även några år tidigare utforskade rummet i en studentfilm. Där spelade hon själv en tjej som kommer hem, tejpar igen köksdörren, lagar nudlar och tar livet av sig.

Även i Martha Roslers performancefilm Semiotics of the Kitchen (1975) blir köket något våldsamt. Uttryckslöst parodierar hon en programledare i ett matlagningsprogram genom att visa upp olika köksredskap och berättar vad de används till – men med en tilltagande vrede, som punkterar både formen och budskapet. Snart börjar hon presentera redskapen som vapen.

På 50- och 60-talet hamnade köket i strålkastarljuset när tv-apparater entrade vardagsrummen och sitcoms entrade tv-apparaterna. Där står familjemedlemmarna lutade mot köksbänken och gnabbas, snygga mammor och charmiga pappor – t.ex I love Lucy (1951). Sitcommammorna skulle förbli snygga medan papporna för varje årtionde blev mer och mer inkompetenta, tills de runt sekelskiftet knappt var rumsrena (Alla älskar Raymond, Jims värld, Kung av Queens). Köket förblev skådeplatsen när genren övergav kärnfamiljelivet för att skildra eklektiska vängrupper av hopplösa singlar (Vänner, Seinfeld). Det lagas egentligen inte så värst mycket mat? Men det är där familjen, den biologiska eller utvalda, låter maskerna falla och man visar upp de skevare, råare jagen.

Med foodiekulturens uppsving, populariserat av sociala medier och visuellt läckra program som Chef’s table, finns en större hunger efter restaurangkökens febriga drama. I dramaserien The Bear är köket både adrenalinstinn arbetsplats och känslomässig härd. I filmerna La Cocina och The Menu blir matlagningens koreografi till klasskrig.

Köket har blivit så trendigt att kvinnor knappt släpps in?

Medan mammorna chefar över köken i kärnfamiljskomedierna lutar restaurangköksskildringarna ofta mer åt det testosteronstinna. Från att ha varit kvinnans domän har köket nu blivit en arena för manliga identitetskriser i kockrock. Den perfekta såsen är inte längre något man ärvt från sin nonna – det är något man sökt upp via någon gastropodcast och förfinat med sous vide-maskin. Ett utrymme som förut präglades av osynligt omsorgsarbete har erövrats av killkulturen. Som min (matintresserade) man påpkade: Köket har blivit så trendigt att kvinnor knappt släpps in?

Men i serien Succession blir det tydligt hur köket fortfarande fungerar som ett undantagsrum. Det är först i en köksscen, med ketchupflaskor och urdruckna ölburkar, som syskonen Roy en stund släpper fram sina inre barn. När maktspelet pausas, när matrester kastas – där någonstans blixtrar ett ögonblick av ömhet till. Och sedan är det borta igen.

Men i takt med att rummets fysiska väggar rivits ner – från tjänstefolkets avskilda utrymme till öppna planlösningar och sitcoms med publikskratt – har också vår blick på det förändrats. När matlagning blivit lifestyle och kökets kuliss förvandlats till statusmarkör med öppen planlösning har en del av kökets laddning försvunnit.

Om 1970-talets radikala filmer letade sig in i köket, kanske samtiden måste in någon annanstans? Var finns vår intima kokpunkt idag när gränsen mellan det privata och offentliga är allt suddigare? Inte ens badrummet är särskilt privat när sociala medier-kulturen får världskändisar att pyjamasklädda filma innehållet i sina badrumsskåp.

Kanske är sökhistoriken på plingapparaten den sista riktigt privata bastionen? Inte mikron alltså utan mobilen.

Radera radera radera.

Läs mer av Joanna Górecka:

Så blev dricks-knappen standard i Sverige

Jag äter för att bli odödlig – nära döden efter en vecka