En gymnasietjej frågar: ”Är inte en schysst diktator bättre än en dålig demokrati?”. Två Sverigedemokrater går till attack. Ingvar Carlsson knyter näven och skäller. Jan Scherman har rest till 132 platser i Sverige för att visa sin film om hoten mot demokratin. Hans kamp är djupt personlig och den har bara börjat.

Jag är barn av en rätt bekymmerslös tid. 

1950-talet, folkhemmets vagga. Solidaritetens tidevarv. Visst fanns kriser och krig, men perioder av fruktan avlöstes av lugn. Vi trodde att demokratin satt säker.

Med åren och åldern ökade min oro. Det jag brann för – som alla människors lika värde, att få prata fritt, allas lika rösträtt – befann sig i skottgluggen. 

Nationalism med nazistiska rötter fick folkligt stöd. Det skakade betänkligt i den demokratiska grundvalen, i världen och hemma hos oss. Sedan sköljde den digitala klickokratin över oss, den som premierade personliga attacker och oförsonliga ordkrig.