Jan Malmsjö och förmågan att bli hänförd

Pappa skrek rakt ut, jag skrattade tills jag grät. Är det inte märkligt vad musiken kan göra med oss?

Det är märkligt med musik. En värdelös uppfinning ur ett evolutionärt perspektiv – ingen fiende har ju besegrats med ett solo på lerflöjt eller ätit sig mätt på Mozart – men kanske är musik ändå det mest meningsfulla tidsfördriv människan hittat på.

För fest, för tröst.

Journalisten Lisa Boda resonerar i sin färska bok Dom kallar oss kulturtanter kring musikens förmåga att nå in, att komma åt något bortomspråkligt. En av de hon intervjuar berättar om ett saxofonsolo på en begravning där de närvarande inte kunde tala med varandra om det som alla visste, att den döde tagit sitt liv – men det var som att saxofonens toner gjorde det åt dem.

Horace Engdahl inleder sin bok Själen och musiken med att konstatera att det finns en avgörande skillnad mellan att vara ung och att inte vara det, nämligen att man inte längre råkar ut för omvändelser. Hans existentiella revolutioner har bara skett med musik, och enbart i åldern 14 till 22. 

Horace kanske har rätt, men är det inte för sorgligt att vi tycks ha svårt att bli uppsnärjda i det blå efter 22? Den som en gång nått det klimax då man nästan kan nudda himlen vill tillbaka dit, som en heroinist efter jungfrusilen.

Jag intervjuade en gång Marie Göranzon som berättade att hon kunde bli rasande på sin make Jan Malmsjö på grund av hans vardagslogistiska tillkortakommanden. Men en sak beundrade hon: hans förmåga att fortfarande bli hänförd. Han hade inte drabbats av folksjukdomen att tycka att han redan sett och hört allt, i en bättre version.

Min far, under några år heltidsmusiker (innan jag föddes och saboterade allt), är ingen man av frekventa känsloutfall, men vid två tillfällen har jag sett honom jubla av lycka. I maj 1987 då Tomas Sandström kvitterade till 2–2 mot Sovjet i ishockey-VM. I juni 1997 på Beacon Theatre i New York, när Jim Pugh spelade ett solo på hammondorgel som var så överjordiskt bra att pappa reste sig upp och skrek rakt ut.

När allt är över, åtta minuter senare, börjar jag gapskratta.

I Absolutely on music skriver Haruki Murakami att han i grunden tror att musiken skapades för att göra människan lycklig.

En gång i tiden – ja, jag var mellan 14 och 22 år – lyssnade jag på en ny lp-skiva med Van Morrison.

Låten And the healing has begun börjar med en akustisk gitarr. Strax fyller trummor, fiol och piano på. Så långt, båda fötterna på jorden. 

Halvvägs in skruvar Van Morrison ner volymen, instrumenten tystnar. Vänta lite, säger han, och börjar mumla. Är ni fortfarande vakna, så här sent? Han har just kommit hem, och han har lite sherry som han kan hämta, eller ska vi ta en kopp te? Van Morrison mumlar och mumlar och man undrar vad det egentligen är som pågår. Låten rör sig nästan baklänges. Så plötsligt exploderar allt, som om han inte längre kan hålla känslorna tillbaka; han vill springa ut över fälten, dansa till gryningen. Fiolen är i trans, Van Morrison ylar och stönar, Whoo, Yeah, Aah, rösten spricker, musiken ringer i själen.

När allt är över, åtta minuter senare, börjar jag gapskratta. Jag kan inte sluta. Jag skrattar som en galen. Någonting har lossnat inom mig. Pappa gläntar på dörren och undrar vad som hänt.

Jag skakar på huvudet, torkar några lyckotårar.

– Nej då, det är ingenting. Det är bara musik.

Läs mer:

Dagarna är kantade av mini-enkäter – bara konsertsalen är fredad

Var är de politiska artisterna?