Låtskrivaren och poeten Mattias Alkberg får Vi:s Taubestipendium för sin omfattande produktion av sånger och dikter, präglade av politiskt patos och humoristisk humanism.

Ur ett rent Taube-perspektiv börjar intervjun med årets Taubestipendiat lite knackigt.

Utskrift från den inspelade intervjun:

Hur ser din relation till Evert Taube ut?

– Jag har ingen.

Ojdå.

– Alltså, jag har alltid tyckt att han är cool, men han kommer från en annan värld, så jag har ingen konstnärlig relation till honom.

Inte ens minnen av någon som satt med gitarr och lirade Calle Schewens vals när de vuxna hade fest?

– Nej, då spelade de Blå Tåget, Nationalteatern och sånt.

Uppvuxen i proggfamilj?

– Ja, det kan man säga.

Nå, nu får man ju inte Taubestipendiet för att man kan sin Evert Taube, utan för ”sångbar dikt och tonsättning av dikter”, enligt de statuter som Taube själv formulerade när han 1960 instiftade utmärkelsen i samarbete med Tidningen Vi.

Och är det något Mattias Alkberg gör så är det sångbar dikt och tonsättning av dikter. Han gör nästan inget annat, visar det sig.