Recension: ”Nina van den Brink gläntar på dörren till flickors hemliga världar”

Flickors liv kantas av hot. Det är tydligt i den nya romanen Flickor av Nina van den Brink. Vi:s recensent läser en lika delar ömt som argt skriven berättelse.

Flickor
Roman
Författare: Nina van den Brink
Förlag: Norstedts
353 sidor

Flickors uppväxt löper längs en väg kantad av utsatthet. Oavsett det är reellt eller bara en vag förnimmelse, hänger hotet i luften. I Nina van den Brinks debutroman Flickor är det påtagligt. Det är hotet som ramar in allting, både i romanfigurernas liv och i romanen som sådan – med inklippta autentiska tidningsartiklar om mördade och våldsutsatta unga flickor. Det är en mycket mörk berättelse, men inte bara.

Det är tidigt 1970-tal när Lollie och hennes föräldrar lämnar Stockholmsförorten Kärrtorp för den lilla fabriksorten med det fiktiva namnet Västerskog i Hälsingland. Det är där jobben finns – åtminstone ett tag till. I grannhuset bor Ania-Lee, lika gammal som Lollie och de blir både klasskamrater och bästisar när de samma år börjar skolan. Nina van den Brink följer dem under det knappa decennium när de går från barn till tonåringar. De cyklar runt på byn i gäng, badar, smygdricker sprit och hånglar med killar. Killarna kommer och går, några tjejkompisar också, men kärnan utgörs av Lollie och Ania-Lee samt systrarna Pia och Mimmi. 

Ljuset finns där – i deras vänskap. Den är inte alltid okomplicerad eller trevlig, men den är alltings fundament under de här åren. Den vänskapen är ett särskilt euforiskt tillstånd, en kort period före allt annat som hotar att slå sönder den i och med beträdandet av vuxenvärldens irrstigar. En magisk reva i tiden. Ingen har väl på svenska beskrivit den bättre än Monika Fagerholm i Den amerikanska flickan, som Nina van den Brinks roman uppvisar vissa likheter med, om inte i stil så i tematik. Flickor för också tankarna till Maria Svelands Att springa, som också har flickvänskapen och manssamhällets överhängande hot i centrum.

Med sig i bagaget till Hälsingland har Lollie vaga minnen av något smutsigt och hemligt. Ania-Lees mörka hemligheter läggs till varandra i ett rasande tempo; hon är den mer utlevande av de två, den som trotsar och rymmer från en farsa som inte darrar på manschetten när han kallar henne hora. Lollies hem är mer ordnat, men också det faller så småningom isär av en förmodad otrohetshistoria. 

Flickor består av fem delar, där Nina van den Brink gott hade kunnat stryka den första. Den är ett slags preludium, en kort berättelse från Kärrtorp innan flytten och består mestadels av rörig dialog mellan Lollie och hennes ”låtsaskusin” Riitta. Tanken att ge en bakgrund till den huvudsakliga berättelsen är begriplig, men avsnittet som sådant närmast obegripligt. Det är synd på en roman som därefter växer sig så stark, både berättartekniskt och språkligt, att den måste släpa på en sådan svårgenomtränglig inledning. 

Även slutet dras med problem. Dels sker saker för hastigt, dels tappar en dittills mycket realistisk roman mycket av sin tillförlitlighet i upplösningen. Utan att avslöja för mycket får berättelsen om Lollie och Ania-Lee ett djupt tragiskt slut, men det är inte trovärdigt med en vuxenvärld som ser mellan fingrarna på tonårsflickors vilja till hämnd på det sätt som sker här. En problematisk början och ett tveksamt slut – det är saker som borde fälla en roman. Så är inte fallet med Flickor. Däremellan är den en utmärkt roman, skriven med ömsinthet, vrede och öga för avgörande detaljer. Nina van den Brink gläntar på dörren till flickors hemliga världar med den äran.

Läs mer:

Monika Fagerholm: ”Jag kan vara påstridig”

Mikael Yvesand: ”Jag känner ingen vördnad för språket”